Planterad vid vatten

”Var lugna. Det är jag. Var inte rädda.” Mark. 6:50

Lärjungarna kämpade mot vinden och var medtagna. Från stranden såg Jesus deras kamp. Ännu en gång visade han dem vem han är: Guds Son som fullständigt råder över naturkrafterna så att vattnet får större bärkraft och vinden tappar sin energi. Som griper in och lossar ett krampaktigt grepp runt en åra och säger: ”Var lugna. Det är jag. Var inte rädda”

Trots de under och tecken de hade fått vara med om, levde de delvis fortfarande kvar i det gamla begränsade livet, där ett plus ett är två och inte mer. Då gäller det att hålla hårt i fem bröd och två fiskar. Det står till och med att deras hjärtan var hårda (v 52) och att de inte förstått detta med bröden. Det hade väl vi förstått direkt, så att vi vid nästa brödlösa tillfälle skulle känna oss lugna över att Jesus kunde förse alla med ett överflöd av bröd? Eller? Mitt hjärta är kanske också hårt, så att det tar lång tid att övertyga, förstå och känna sig trygg med att Jesus har all makt!

I hans tålmodiga närvaro mjuknar hjärtan. Tack och lov för det! Det är aldrig kört. Men det tar lite tid ibland. ”Var lugna. Det är jag. Var inte rädda ”

Jesus, du kommer också till mig. Du ser de stora vågorna och vindarna i mitt liv som skapar kaos. Jag vill släppa mitt krampande grepp runt min åra. Jag vill sänka axlarna och släppa ut en stor suck innan jag andas in din frid. Den är verklig.