Gnola
Ef. 5:15–20
Sjung och spela för Herren i era hjärtan. Ef. 5:19
Min farmor gick ofta och gnolade i köket klädd i nylonrock för att skydda kläderna från dagens bestyr. Säkert var det en och annan andlig sång från kyrkokören, eller något annat som fanns i hennes minnesbank. Jag kan inte tänka mig något mer hemtrevligt än tonerna från någon som vilar i en sång.
Gnola. Det vill jag göra oftare. Helst på en lovsång med starka löftesord som jag behöver påminna mig om. Ibland timme för timme när det är svårt. En favorit som ofta kommer tillbaka till mig är Viola Grafströms sång: ”Du är min tillflykt, en vän beprövad. Du är mitt hopp, när jag inget längre ser. Är jag betryckt så hör Du mig. När jag ropar, svarar Du. Därför ska jag alltid tillbe. Därför vill jag falla ner inför Dig. Jag lovsjunger Konungars konung. Fader och vän, jag älskar dig”.
Vi får köra på repeat på vår yttre eller inre spelare tills vår blick lyfts från markläget till den himmelska horisonten. Gud kan verkligen använda vår låtskatt för att påminna oss om vad vi i vår bedrövelse glömt. Ord, sång och bön förvandlar. Klagosång byts mot lovsång.
Tack Gud för alla starka löften som jag kan få sjunga ut eller lyssna på. Dagliga doser av lovsång får mig att sätta ord på det som är sant. Dina sanningar och löften. Påminn mig.