I hjärtat
Luk. 2:41–51
Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta. Luk. 2:51
Maria bevarade återigen en viktig händelse i sitt hjärta. En händelse där den tolvårige Jesus så tydligt pekat på vem som är hans Far. I kapitlet innan får vi läsa om hur Maria bevarade och begrundade vad ängeln sagt i sitt hjärta. Det är bra! Vi ska uppehålla oss vid det som är bra. Det kan vara ett tilltal som får oss att bryta upp och följa Jesus på helt nya vägar. Men det kan också vara en stilla viskning som påminner oss om att vi är älskade precis så som vi är. Men allt skräp som finns i våra hjärtan och allt som snurrar i tankarna ska vi hålla efter. En del sopor som vi ofrivilligt har fått ta emot, kan vi behöva hjälp med att göra oss av med. Men mycket som sker under en dag kan vi ta itu med så fort som möjligt.
I veckan tog jag illa vid mig när en kollega i chefsposition antydde att jag borde ha agerat i en viss situation. Jag är känslig för kritik, så tankarna började mala och höll på så i flera timmar. Jag formulerade olika försvarstal. När jag tröttnade på det försökte jag vara självsnäll och tala med snällt och med omsorg till själv. Det hjälpte inte. Då försökte jag visa förståelse för att det tar tid att bearbeta och acceptera läget. Men så insåg jag (tack gode Gud!) att jag istället behövde förlåta mig själv för det som jag kanske borde ha gjort. Sagt och gjort och jag fick känna att allt rann av mig – nästan en fysisk känsla. Tillbaka på jobbet insåg jag inte längre behövde prata med min chef för att få förståelse och stöd. Saken var liksom utagerad.
Vi kan städa varje dag genom att snabbt förlåta oss själva och andra. Eller be om hjälp att kunna göra det. Då blir vi fria att begrunda det som är gott istället. Som Maria.
Gud, tack för att visade mig kraften i förlåtelsen. Att det så tydligt blev ett före och ett efter. Hjälp mig att se när jag behöver det igen.