Planterad vid vatten

Marta, Marta, du bekymrar dig och oroar dig för så mycket. Luk. 10: 38-42

Marta kom och ställde sig framför Maria. Nu fick det vara nog. Stressen satt som en klump i halsen och hjärtat slog hårt och snabbt. Nu fick det vara nog! Maria behövdes i köket. Hur skulle de annars ha något att bjuda på? Typiskt, typiskt, typiskt att det bara var hon som förväntades ta ansvar. Storasystersyndromet.

”Herre, bryr du dig inte om att min syster har lämnat mig ensam att sköta allting? Säg nu till henne att hon hjälper mig.”

Hans blick var varm, men också fylld av något som liknade sorg: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket. Men bara ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen, och den skall inte tas ifrån henne.”

Vi får inte veta vad som hände sedan. Kanske gick Marta tillbaka in till grytorna, bittert muttrandes: ”Vem skulle då ta hand om allt?”

Jag vill tro att Marta sjönk ner på golvet framför Mästarens fötter och där lämnade all sin oro, sin bekymmersmotor som alltid gick på högvarv. En stund senare hjälptes flera åt med det arbete som återstod, medan Marta fick sitta kvar vid Mästarens fötter och andas in kärlek, kärlek och åter kärlek. Efter den dagen var något förändrat. Fortfarande var hon storasystern som stod för planeringen och ledde arbetet. Men det hände flera gånger om dagen att hon stannade upp och hämtade kraft, ledning och framför allt kärlek i den blick från Mästaren som för evigt etsat sig fast i hennes sinne.

I mig finns mycket av Marta. Men den här helgen har jag fått göra vad jag innerligt hoppas att Marta gjorde. Jag har fått sjunka ner inför Mästarens fötter och lärt mig att sucka ”Abba, Fader” i varje andetag. Ett tillstånd – en tillvaro – i kärlek!