Mina ord
Luk. 6:43–45
Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen. Luk. 6:45
Kanske bäst att hålla tyst. Då riskerar jag inte att avslöja mina tankar och vad hjärtat ropar efter. Men att aldrig dela sitt inre är ett av två diken. Jag hamnar oftast i det andra och delar mer än vad jag vill. Ibland för att få uppmärksamhet, säga något som får lyssnarna att skratta eller visar att jag har ett intressant liv. Ibland känns då resultatet som efter den övermogna nektarinen jag nyss grabbade tag i. Splash! Hela påsen blev kladdig och jag fick torka av både de andra frukterna och påsens insida. Nersölade – precis så som vissa ord kan göra.
Idag vill jag vara med och bygga upp det goda med mina ord. Jag vill uppmuntra och bekräfta dem som behöver det och vänta tills jag är tillsammans med rätt öron för att dela mitt hjärta.
Jesus, du har alltid öron för mig. Jag kan tala rakt ut utan att det blir fel. Du känner mitt hjärta. Du vet vad som finns där nu. Orostankar och funderingar. Tvivel på mig själv. Inför dig kan jag tömma mitt hjärta och be om din frid och kärlek. Låt det ske här och nu.