Planterad vid vatten

Bekymra er inte för morgondagen, för morgondagen bär sitt eget bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. Matt. 6:34

Bekymra er inte! Jesus upprepade orden i sin bergspredikan. Vi ska inte bekymra oss. Vissa har den personligheten att de inte gör det. I alla fall inte i onödan – vad det nu är, tänker jag. Men enligt Gud är allt i onödan. Är det verkligen, verkligen så, Gud? Du ser ju det som är allvarligt, verkligen riktigt allvarligt som svår sjukdom hos en vän – det måste jag väl ändå bekymra mig för? Annars är jag inte engagerad och visar omsorg. Fast just i det fallet blir det så tydligt: Jag kan inte göra något åt grundproblemet. Så vad gör jag? Jag ber och ber fler att be så att det blir ett bärarlag som lyfter ner vår vän på en bår framför Jesu fötter. Herre, förbarma dig!

Men det dagliga då? Saker som ska fixas, beslut som ska tas och saker som krånglar? Det kan vissa dagar bli väldigt mycket eller så ser jag det som ett åskmoln över morgondagen. Okej, jag hör svaret: Lyft det till Gud. Lyft det i bön och se framför dig hur det lyfts från dina axlar till Guds ”transportband” – som när vi lämnar vårt bagage vid incheckningen. Det är då man undrar om man ska få se sin väska vid slutdestinationen … Tack gode Gud för att i ditt logistiksystem får vi tillbaka det vi behöver i rätt tid och rätt format.

Jag kan se framför mig hur Jesu kärleksfulla blick under bergspredikan stannade särskilt vid dem som han visste bar mycket bekymmer i sitt hjärta. Om du är en av dem, tacka för att han ser dig med stor kärlek. Han dömer inte, han vill möta dig och ta din börda. Små som stora. Varje dag.

Du ser mig, Gud, när jag släpar på det tunga. Tack för att du ser på mig i kärlek. Jag vill lägga av det framför dina fötter. Nu!