Släcka bränder
Jak. 3:1–12
Tänk på hur en liten eld kan sätta en stor skog i brand. Och tungan är en eld … Ur Jak. 3:5–6
Vi är olika när det gäller hur mycket vi pratar. Om det finns ett medel ligger jag nog över det när jag är i sociala sammanhang. Lägg därtill lite spontanitet och snabba tankar – då får jag tyvärr då och då inse att det där skulle jag inte sagt. Det gick för fort. Tungan slant. Eftertänksamheten kom just efteråt. Om vi är i trygga relationer kan det gå bra ändå. Där kan det vara en gåva att spontant få sätta ord på det som krånglar inuti. En och annan insikt kan komma när vi hör vad vi själva säger.
Men skvaller … det är aldrig bra. Men det kan liksom tränga på från insidan och smita ut även om vi tänkt låta bli. Det kan bli en gnista som hittar torrt gräs och sprider sig. Vi litar kanske på personen vi berättade det för, men har utsatt någon för frestelsen att sprida elden.
Ibland kan en gemenskap drivas av skvaller. Inte ovanligt i en arbetsgrupp. Någon gång har någon börjat leta fel. Det är lätt. Chefen har fel, kollegor gör fel, arbetsuppgifterna är för många och arbetsgivaren bryr sig inte. Alla fortsätter att dra sitt brinnande strå till stacken och till slut brinner det rejält. Men lägg inte på mer bränsle. Gå istället med i räddningstjänsten och släck bränder! Det går att göra utan att ignorera det som sägs. Vi får be Gud om vishet att göra det på ett bra sätt.
Gud, jag bekänner att jag ibland lägger på mer brännbart. Hjälp min inre brandvarnare att larma när det osar skvaller, negativt prat eller förtal. Påminn mig att det går att larma den verkliga räddningstjänsten för hjälp att släcka. Tack att du vill rycka in då.