Planterad vid vatten

Om jag går eller ligger ser du det, med alla mina vägar är du förtrogen. Ps. 139:3

Hur mycket orkar jag bära? Hur mycket måste jag bära? Svaret är: ingenting, men jag måste gå och det kan vara tungt nog. Längs med vandringen behöver jag kroka arm både med de som kan hjälpa mig framåt och med dem som jag får dra. Men kraften ges i steget. Inte innan. Kraften ges i steget. Tillräckligt i varje dos. Som ett dropp på sjukhus. En droppe i taget.

Vi får lita på att det droppar Guds näringslösning i den takt som vi behöver. Ibland mer, ibland mindre. Vi går inte ensamma. Varje steg är känt. Med alla mina vägar är du förtrogen. I snöoväder som soligt. Uppför svår brant som skön nedförslöpa. Med piskande regn i motvind eller rast i sol med utsikt över sjön. Med alla mina vägar är du förtrogen. Och du går före.

Gud, jag ber att jag alltmer ska leva av din kraft och mindre av min egen som ändå inte räcker. Hjälp mig i min svaghet som ibland hindrar mig från att ens försöka gå, till att ta ett steg i taget i förtröstan.