Tomhänt
Luk. 9:1–6
Ta inte med er något på vägen, varken stav eller väska, bröd eller pengar eller två tunikor. Luk. 9:3
Jag lyssnade nyligen på en intervju med en pastor som berättade om känslan han hade när han och hans fru i unga år satt på planet mot USA, där de skulle gå på bibelskola ett år. De hade inga nycklar att hålla reda på – allt var sålt. Han upplevde en frihet och förväntan. De hade som Jesu lärjungar lämnat allt.
Jag ser mig omkring. Ser mycket som jag är tacksam för, men också mycket som behöver fixas. Med ägodelar kommer ansvar. Mina gener och uppfostran gör att jag inte tar mina plikter med en klackspark. Snarare som bördor när att-göra-listan är lång.
Jesus känner alla ”Martor”. Jag vill tro att han har en särskild kärleksfull blick på oss. Han ser viljan att ta ansvar, ta hand om och vårda det som anförtrotts oss. Men … han vill att vi ska känna oss fria mitt i allt. Faktiskt utan ansvar, eller det yttersta ansvaret. Han vill att vi mitt i vardagens göromål ska gå utan bekymmer. Så som lärjungarna verkligen fick göra när de uppmanades att gå utan de hjälpmedel som egentligen behövs för en vandring.
Att vara ständigt beroende utan egna förråd och öva sig i förtröstan - det är en utmaning för de flesta, inte bara för Martor. Kanske har du varit med om tillfällen när din kraft, pengar eller andra resurser inte räckt till? Det kan bli värdefulla situationer att se hur Gud förser steg för steg. ”Ta inte med er något på vägen …”
Gud, jag behöver kunna släppa ansvaret för stort och smått. Sedan ta en sak i sänder ur din hand. Låt det bli verklighet, inte bara vackra ord.