Under dina vingar
Luk. 13:31–35
Hur ofta ville jag inte samla dina barn, så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna! Men ni ville inte. Luk. 13:34–35
Men ni ville inte! Det finns så mycket av Guds praktiska omsorg som vi missar – för vi vill inte! Eller kanske vill men inte förstår. Vanans, eller rättare sagt ovanans makt, är så stark att vi plöjer fram i samma fåra dag efter dag. För min del handlar det om att springa iväg till alla plikter i egen regi trots vad jag tänkt, bett om och planerat på morgonen. Som att dras med av ett människohav som rör sig framåt utan möjlighet att ta sig därifrån. Eller när ett problem tornar upp sig och sveper iväg med mig i full kraft. Då ser Jesus min ryggtavla och säger: Mitt barn, mitt älskade barn, kom under mina vingar.
Vi får lära oss att snabbt kapitulera – ge upp våra egna försök att fixa allt. Efter en stund under hans vingar kommer han med varsam hand putta ut oss i rätt riktning.
Jesus, tack för att du säger mitt namn två gånger med den största värmen i rösten. Hjälp mig att allt oftare höra din röst, så att jag stannar upp och väljer att komma under dina vingar. Det är inte bara en vacker bild – det är verklighet.