Planterad vid vatten

För vad som har hänt den där Mose, som förde oss ur Egyptens land, det vet vi inte. 2 Mos. 32: 1

Gud kallade upp Mose på Sinai berg igen. Under fyrtio dagar fick han ta emot detaljerade instruktioner. När det dröjde så länge undrade folket vad ”som har hänt den där Mose” och om de nu var övergivna? Bäst att ta saken i egna händer och be Aron om hjälp: ”Gör oss en gud som ska gå framför oss”. Och Aron gör det – han kan inte stå emot trycket. Det måste ha tagit många timmar och därmed tid att tänka över vad han egentligen gjorde. Ändå fortsatte han. Trycket från folket var starkt.

Det är lätt att se lite föraktfullt på Israels folk. De hade varit med om så många under – ändå gav de upp så snabbt! Men visst är det så mänskligt? Långvariga bekymmer får oss att till slut undra vad Gud sysslar med. Han gör ju ingenting! Ilskan och förtvivlan tillsammans med otåligheten kan göra att vi försöker hitta andra lösningar än vad vi egentligen ber om. Eller andra vägar dit. Att ”vänta och vänta på Herren” som det står i Psaltaren 40 är inte vår specialgren.

När jag väntar på att något ska lösa sig och tycker att det är tungt, brukar jag försöka tänka att även den här väntan på hjälp kommer jag att kunna se tillbaka på. Då kommer jag kanske förstå varför jag fick vänta. Jag kommer också att se att jag mitt i min brist på tålamod fick kraft att klara av det. Att Gud förde mig samman med andra människor som kunde ge ett ord av tröst, be en bön eller bara vara få vara tillsammans med. Hans hjälp är kärleksfull och kan ske på så många sätt!

Gud, du vet vilket problem i mitt liv som jag kämpar med. Där tålamodet inte räcker till för att vänta på din lösning. Hjälp mig att lyfta min blick och se upp till berget – till dig. Hjälp mig att vänta och inte hitta på egna genvägar. Led mig, trösta mig, bär mig igenom. Jag vill vänta. Tack för att du är nära mig fastän jag inte alltid känner det.