Planterad vid vatten

Så härligt att återigen kunna springa min favoritrunda. Ännu inga blåsippor, men jag vet att snart överraskar de mig, när jag kämpat mig upp för de första rejäla backarna. Därefter står vitsipporna på tur och gläder mig i många veckor. Ett paradis som jag njutit av under mina rundor de senaste åren. Rundan är bitvis lätt att löpa, men ibland nästan som klättring. Just denna omväxlingen gillar jag, då det får mig att fokusera på var jag sätter fötterna – ett totalfokus mitt i nuet.  

Men idag blev allt annorlunda! Hur då? Jo, för att jag sprang rundan åt ”fel” håll.

Det började bra och jag njöt av den första kilometern som går platt och vackert längs dammen. Normalt är sträckan en skön avslutning, där jag försöker pressa lite extra om det går. Sedan blev det uppför backar jag aldrig upplevt som backar från andra hållet. Jag stannade förvånad efter ännu en nyupptäckt backe och försökte känna igen den från mitt vanliga håll. Visst kände jag igen den, men normalt uppfattar jag den inte som en backe utan som en lite lätt sluttande stig nedåt. Märkligt!

Därefter tog en lång och krånglig stigning vid. Jag kämpade och visst kände jag igen mig. Det brukar inte gå så fort nedför heller när jag springer åt rätt håll. Efter ett skönt parti med spångar som leder över de våta ställena, sprang jag helt fel för jag kände helt enkelt inte igen mig. Var fanns de tre klättersträckorna som sitter i ryggmärgen med träd som jag vant nyttjar som handtag för att häva mig upp? Nu såg jag ett litet stup istället och lockades ut på en annan stig, men hamnade i en återvändsgränd. Jag undrade om jag verkligen var på min vanliga runda?

Jag ställde mig frågan igen när jag kom till mer lätt-löpta sträckor och såg havet glittra i fjärran. Så fint och dessutom en vacker glänta bredvid. Ännu ett nytt perspektiv som jag inte brukar se.

Allt var annorlunda.

Jag tänkte på nyttan med att byta perspektiv när jag sprang vidare. Ibland bara som omväxling, men ibland livsnödvändigt, för att förstå den som kommer från andra hållet. Någon som ser samma sak ”baklänges” enligt vårt tyckande. Man ska som bekant inte döma någon innan man har gått en mil i hans skor. Om man lugnar sig lite innan man ger respons, hinner man kanske få en känsla för hur skorna skaver. Att ta tid för att fråga: ”Hur menar du?”, ”Kan du förklara mer?” eller ”Hur kändes det?” innan vi går igång med att tycka, ge råd, skaka på huvudet eller spontant säga: ”Det där är väl ingen backe!”

Tanke: Vi behöver oftare tänka på att de vi möter ibland kommer från ett annat håll.